Isländska fotbollsundret-ett försökt till förklaring

Sverige utslaget från den stora lekplatsen i fotboll, EM i Frankrike. 
En tung dag. 
De flesta av oss nördar vill gå och gömma sig. Dra något gammalt över den kvidande kroppen. Jag väljer rikta spaningen mot den lilla ön med det tappra folket i norra Atlanten. 
Island. 
Hur är det möjligt att deras fotbollslag är så mycket framgångsrikare än Hamrèns krampaktiga landslag? 
På Island finns inte ens någon Zlatan. 
Knappt något folk alls. 
Jag ser följande orsaker från min kikarposition i Lomma. 
Under 2000-talet har man byggt mängder med inomhushallar för fotboll. Konstgräs året om. Ingen behöver längre lira fotboll i snö, lera och stormbyar. 
Även pojklagen har professionella tränare. Inga lallande föräldrar som i Sverige. Direkt ett elittänk. 
Det har resulterat i att Island i dag har 90 (!) spelare i utländska klubbar. 
Från det hårda livet i hundratals år som fiskenation, har man hårdheten med sig i generna. Svensken Lars Lagerbäck blev själva kronan på verket. 
Han styrde upp den mer bohemiska inställningen bland spelarna. Ja, hela fotbollsorganisationen på Island. 
Lars Lagerbäck pekade med hela handen. 
Fiskepojkarna vet att ombord på en trålare ute på ett vindpinat Atlanten, är det kaptenen som styr och ställer. 
Lars Lagerbäck blev som en sjökapten på en jättetrålare. 
Hela Island gör som Lagerbäck säger. 
Basta! 
Avrundningen är som ett skott i krysset.
Läser på Islandsbloggen om Islands minsta kommun. 
Skorradalshreppur. 
Där bor 53 personer. 
Jo, ni läste rätt. 
53 personer. 
Jag plockar ner kikaren och tar mig för pannan.