lördag 19 augusti 2017

Calle Rockbäck: ”Efter allt skjutande och dödande-Lommanatten en skräckfilm”

Det var inget speciellt med fredagen. Det börjar blir vardag nu när man vaknar upp till terrordåd. 
I Barcelona 13 döda och minst 100 skadade, flera allvarligt. 
Så lät i alla fall nyhetsbulletinen i TV-rutan denna fredag morgon. 
Gud i helvete sååå trött jag är på dessa unga arga män som kapar fordon. Sedan plöjer man en väg till sitt eget paradis, genom köra rakt in i intet ont anande promenerande medborgare. Deras väg kantas av döda och svårt skadade. 
Det kunde varit du eller jag. 
De är för fan spritt språngande galna. 
Något drastiskt måste göras. 
Men vad? 
Resten av fredagen kändes det som jag bäddades in i bomull. Jag landade mjukt efter en vecka med svår värk i min högra höft/benet. Jag njöt i fulla drag av ett smärtfritt liv i behaglig bomull, kändes det som. 
Andades ut. 
Bara få finnas till. 
Kvällen avrundades med en film, Pain & Gain. En sann historia som utspelades i Florida i mitten av 1990-talet. 
Den handlade om-just det-tre spritt språngande galna unga muskelbyggare utan IQ som vill bli rika som alla andra i Florida. 
En makalös historia om mord, rån, dubbelmord och rån. Allting precis så galet som det kan gå med äkta dårar i farten. 
”Detta kan inte ha varit sant, sa en förvånad hustru i TV-soffan, när handlingen skruvades upp mot slutet. 
Hon fick omedelbart ett svar. 
Från filmen själv. 
En bred textremsa kördes ut över den pågående filmen.
”Det är fortfarande sant”. 
Det som inte kunde blir värre. 
Blev värre. 
Filmen slutade sent. 
Först efter spöktimmen 24.00 kunde jag något skakad sätta mig vid den stationära datorn. Gjorde ett nyhetssvep över Sverige som blev till en skräckfilm. 
Skjutningar. 
Mord.
Över stora delar av Sverige. 
Jag satt i Lommas spöktimme och läste om hur unga arga män skjuter skallen av varandra. Detta pågår år ut och år in. Enda skillnaden är att numera sprider sig skjutningarna över i stort sett hela Svea Rike. 
De är för fan spritt språngande galna, precis som fordonsförarna. 
När riktas vapen mot dig och mig? 
Ja, det är frågan. 
I dag lördag poppar säkert mannen med sitt pudrade babyface, Morgon Johansson, upp i TV-kanalerna. 
Kör sitt mantra för femtioelfte gången: 
”Vapenlagarna måste skärpas. Vi håller på med det.” 
Vi har hört det till leda. 
Inget händer. 
Därför bjuder jag på detta kollage, när spöktimmen rullar ut över Sverige en vanlig lördagsnatt. 
Må det blir en mord och skjutfri dag. 
Halleluja!

fredag 18 augusti 2017

Terrorn i Barcelona-tummen upp för Facebook

Fantastiska Facebook har en säkerhetskoll. 
Om ens vänner befinner sig som i terrorutsatta Barcelona, kan de anmäla sin säkerhet där. På så vis fick jag redan på att två av mina vänner på Facebook, journalisten Anders Sandström och superartisten Gunhild Carling, som befinner sig i Barcelona var säkra. Klarat sig från den brutala attacken på La Rambla med många döda och skadade människor. 
Bilden här nedanför, har jag satt samman från Facebook. (texten fortsätter efter bilden)
Facebook har också en s k communityhjälp. 
Inte mindre än 7137 människor har gått in och erbjudet sin hjälp. 49 inlägg kommer också från personer som vill ha någon form av hjälp i samband med gårdagens terror i Barcelona. Siffrorna stiger hela tiden. 
Terrorn i Barcelona hamnar därmed i mitt knä, där jag sitter i trygga Lomma, 218 mil bort. Allt det fruktansvärda kommer plötsligt så nära. Varken man vill det eller inte. 
Det är en information som kan hjälpa många människor i nöd. 
Jag blev till exempel tacksam över få veta att Anders Sandström och Gunhild Carling var säkrade. 
Skönt. 
Jag måste får prisa Facebook. 
Tummen upp!

torsdag 17 augusti 2017

Lommatankar i gryningen

För en tid sedan satt jag och Hyvel-Börje och språkades vid i min luggslitna Täppa. Luggsliten efter en kall och regnig sommar. 
För inte alls länge sedan prunkade Täppan av frodig grönska. Jungfrulig blomster till glädje för humlor och bin. 
Plötsligt hör vi ett motorljud, från den för dagen blåa himlen. 
”En Merlin V12 Rolls-Royce”, sa Hyvel-Börje som den naturligaste sak i världen. 
En Merlin V12 Rolls-Royce. De främsta flygmotorerna som tillverkades under andra världskriget. 
Hyvel-Börje kunde inte förstå att jag inte tog den passningen. Oteknisk som jag är, älskar jag däremot den typen av snabba kommentarer. 
Sedan drog Börje den om papegojan. 
Vansinnigt roligt. 
Det är sådan samvaro jag sätter värde på. 
Det finns för övrigt alldeles för många svenska journalist som kan skriva tröttsamt tråkiga artiklar om vattenpumpar. 
Nej, jag saknar Expressens Gösta Ollèn (1918-1996) som var min favorit journalist. Han kunde skriva roligt om precis vad som helst. Det är en stor konst. Gösta hade en penna som inte skapas längre. 
På tal om andra djur än papegojor. 
Holm-Lennart utanför Halmstad, är ensam om i världen, att ha blivit nerskiten av en anaconda, jätteormen, ni vet, när han lirade på en Paul McCartney-bas. En oslagbart kombination. 
Av bara farten glider jag över till sommarens festligaste bild. Den får min lekkamrat sedan snart 60 år tillbaka, Leif Georg, bjuda på. 
En toalettstol som pallar både Montezumas hämnd och Delhi belly. 
På samma gång. 
Så lättroad är jag. 
Ha en bra dag.

onsdag 16 augusti 2017

Calle Rockbäcks galna dag på röntgen i Malmö

Det här är Sofia. Röntgensköterska på Ellenbogen i Malmö. Hon gav mig en glad, tokig och härlig dag onsdag förmiddag. 
Sofia var av en helt annan kaliber, än den surpuppan som hyvlade av mig i går på ortopeden i Lund-se tidigare blogginlägg. 
Mina trassliga höfter skulle röntgas. 
Sofia mötte mig med ett glatt leende. 
”Nejmen, är det inte Magister Tutnäsa som kommer”, kvittrade hon. 
”Jag är i alla fall pappa till Johan som skrivit böckerna, så jag är väl farfar då”, svarade jag förvånat och mådde genast mycket bättre. 
Det visade sig att Sofias dotter var helsåld på Magister Tutnäsa. Något av husguden, förstod jag. 
Det blev plötsligt en röntgen med glada skratt och lustiga kommentarer. Ellenbogen har verkligen en pärla i Sofia. Hon räddade min dag. 
”Nu får du se till så dottern går vidare med Johans andra populära böcker om Flax och Rekordfarfar”. 
”Ja, det måste jag”, svarade Sofia och röntgade mig efter alla konstens regler. Se där-en skönt galen dag på röntgen i Malmö. 
Svensk sjukvård har sina ljusa stunder. 
Sofia till exempel. 
Puss, på dig. 
Tack för att du finns.

tisdag 15 augusti 2017

Calle Rockbäck mötte djävulen i Lund-på ortopeden

Det var precis så jag uppfattade henne: en djävul med huggtänder och gula kattögon. 
Möjligen söt i allt elände. 
Vad vet jag, för jag talade med den oförskämda sköterskan i telefon. 
Nu, mitt Herrskap, får ni tredje delen i kampen om min raserade högra höft. Den korta versionen. 
Jag har 70-års erfaren av svensk sjukvård. 
När jag för några år sedan låg inlagt under flera veckor på ortopeden i Lund, hade jag ca 30 förvirrade läkare som jobbade med mitt då trasiga liv efter en olycka. Det var ingen kul upplevelse. 
Fast jag är tacksam över att de räddade mitt liv. 
När jag i går ringde dit för bli uppsatt på min läkares telefonlista, så han kunde ringa mig, blev det tvärstopp. 
Något som varit en självklarhet under både 80-1990-talet, var 2017 helt omöjligt. 
Sköterskan morrade. 
Jag såg djävulen i huggtänder med gula kattögon fräsa åt mig. 
”Det har gått ett år. Du är ute ur rullarna.” 
Jag försökte med att jag varit patient på ortopeden i Lund i 32 år och ville endast få en remiss till röntgen. 
”HA-begriper du inte. Det har gått ett år. Du är ute.” 
Den arga damen som förhoppningsvis var söt, helt omöjlig. 
”Gå till din vårdcentral”, väste hon så fradgan skvätte i örat på mig. 
Klick och slut. 
I dag var jag hos min förtjusande husläkare på Lomma Vårdcentral. Jag drog storyn för hennes. Hon gapade av pur förvåning. 
Givetvis fixade hon en remiss för röntgen av min illa höft. Det blir i morgon-onsdag. Ellenbogen i Malmö. 
Tack Jana. 
Personalen på ortopeden i Lund skulle behöva charmkursen som SAS-Janne Carlsson blev berömd för en gång i tiden.
Det hade gjort susen. 
Om inte annat så för patienten. 

måndag 14 augusti 2017

Ubåtsmystiken-en personlig betraktelse

Det är nästan så man skäms. 
Här har jag i mina två senaste blogginlägg ondgjort mig över min högra höft som gett vika med våldsamma smärtor. Samtidigt utspelas ett ubåtsdrama i Köpenhamn som saknar all vett och förnuft. 
Journalisten Kim Wall från Trelleborg har gått upp i rök i samband med ett reportage om den danske uppfinnaren, Peter Madsens, hemmagjorda ubåt. 
Först registrerade jag nyheten som man gör med en nyhet. 
En i mängden. 
Om än märklig. 
När hennes namn publicerades hamnade plötsligt nyheten i min kropp. Den kom plötsligt nära mig.
Jag har haft många journalistuppdrag tillsammans med hennes pappa. En rasande duktig pressfotograf som gärna ställde höga krav, både på sig själv och journalisten. 
Det kunde inte vara sant, var min första tanke. 
Jo, det var familjens 30-åriga vackra dotter som hamnat i världens centrum i samband med Madsens ubåt kapsejsade i Kögebukten.
Mannen grips.
Ubåten bärgas. 
Där fanns ingen Kim Wall ombord. 
Vad har hänt? 
Tusen frågor staplas. 
Mina tankar går genast till familjen. 
Vilket helvete. 
På Facebook är det massor med journalister som stöder familjen. Jag skickade själv min personliga tanke. 
På Facebook skriver familjen: 
”Stort tack för allt stöd, alla kramar och värme vi får i dessa de värsta dagarna i vårt liv. Det känns skönt att det finns så mycket gott i världen trots allt.” 
Förstå att mina egna problem är blaha-blaha i sammanhanget. 
Jag tänker på familjen. 
Hela tiden.

söndag 13 augusti 2017

Calle Rockbäck: ”Därför nobbade jag ambulansen”

Först och främst. 
Gör aldrig som jag. 
Blir du allvarligt sjuk. Ring genast efter ambulansen. 
Exakt samma sak inträffade i slutet av maj månad tidigare i år. Även den gången nobbade jag ringa efter ambulansen. Samma höft rasade sönder och samman. 
För att fixa klara av något så galet som jag gjorde sent i torsdags kväll, måste du vara både tränad med krämpor och svensk sjukvård. 
Dessutom ha alla möjliga omöjliga hjälpmedel hemma, inte minst värktabletter som sänker en noshörning. 
Och, inte minst. 
Det viktigaste. 
Är du man eller kvinna måste du ha någon vid din sida. 
Jag har en fantastisk hustru som har närmare 40-års erfarenhet med mina tillkortakommande. Utan den viktiga insatsen blir det ambulansen på stubinen. 
Nu har mina vansinniga smärtor stillats. Inte helt. Går åt rätt håll.
I morgon måndag ringer jag till ortopeden i Lund. Varit patient där i över 30 år. Måste få till en röntgen av min högra höft. 
Då infinner sig tre alternativ. 
Antingen fixar ortopedens mottagning en tid. 
Ber mig uppsöka akuten om jag vill komma till omedelbart.  
Gå via Vårdcentralen för få en remiss. 
Om jag åkt in direkt natten till i fredags med ambulans. Vet jag att jag blivit väl omhändertagen. Röntgad framåt morgonkvisten (i bästa fall). Kräkts av alla morfinsprutor. Det värsta av allt: jag är så jävla trött på ligga på lasarett. 
Här nedanför lastas jag in i en ambulans. 
Den gången fanns det ingen återvändo.