torsdag 18 januari 2018

Har Postnord tappat bort cancersjuka Mollys böcker om Rekordfarfar och Magister Tutnäsa?

Molly som är 7 år gammal, vårdas för cancer på det stora sjukhuset i Stockholm.
På löpsedelsbilden står hon och spanar ut mot livet med droppflaskor och andra hjälpmedel. Möjligen spanar hon också i skyn efter Rekordfarfar och Magister Tutnäsa. Rekordroliga och populära barnböcker från författaren, Johan Rockbäcks skrivkammare.
Så här ligger det till.
Molly med familj, är goda vänner till familjen Rockbäck. När det gäller sjuka barn, går vi i familjen i spinn.
Vill så gärna hjälpa till.
Molly bor ca 65 mil från Lomma.
Vad göra?
Molly behövde få skratta.
Då är Johans böcker oslagbara.
Han skrev en personlig hälsning till Molly i böckerna.
I väg till postkontoret Hemköp i Lomma, för vidare transport av Postnord till Molly i huvudstaden.
Enkelt som en plätt.
Trodde vi.
Det var i början av januari.
Nu har mer än halva månaden gått.
Molly tittar ut genom sjukhusfönstret och undrar vad Postnord gjort med böckerna. För fram har de inte kommit.
Det är minst sagt mycket sorgligt.
Vet hut, vet sjufalt hut, Postnord.

onsdag 17 januari 2018

Johan är Lommas svar på Don Quixote

Johan är min son som ger ut sin sjätte barnbok.
Den handlar om Rekordfarfars Snökaosrekordet som är den tredje boken i serien om Rekordfarfars bravader.
Suveräna illustrationer görs av Johanna Arpiainen.
Ingen ska inbilla sig att det är lätt och skriva en barnbok.
Det är ett enormt slit.
Normalt jobbar Johan inom Lommas skolvärld. Oftast på nätterna skriver han sina böcker. Det gäller sno till sig den tid som ges när man har en familj med tre barn. Jag-om någon-vet alltså att Johan lägger ner ett hästjobb.
Omsorgsfull textbehandling.
Blommande kreativitet.
Hängivenheten få skriva för barnen är formidabel.
Vad får han i börsen för det?
Knappt ens ett korvöre. Mest utgifter.
Jag beundrar hans kraft och mod i en bokvärld som är ytterst komplicerad. Och jävligt orättvis.
Johan gör som Don Quixote i Cervantes berömda bok: slåss mot väderkvarnarna, dag som natt.
Däremot om Johan varit en kändis, hade läget varit ett helt annat. Då hade han getts ut på ett stort fint förlag. Fått all tänkbar stöttning för nå ut med sina böcker.
Nu ”ägs” Johan av IDUS Förlag som kämpar en tuff kamp i en brutal bransch, höll jag på skriva och gjorde det. De har all min heder.
Heja förlagschef, Ulrika Slottner.
Lasse Berghagen kom nyligen ut med en barnbok.
En hamburgerkedja köpte omedelbart in 250 000 exemplar. Tänker dela ut den i samband med sin barnmeny.
Nej, jag säger som Robert Gustafsson:

tisdag 16 januari 2018

Memoarbit: När jag skulle bli madrasskung

Den här historien utspelade i början av 1990-talet.
Det var på den tiden familjen for en skottspole mellan Lomma-Pittsburgh, USA. En sträcka på närmare 700 mil.
Jag upptäckte då en märklig knottrig madrass som påminde om våra äggfack på de amerikanska sjukhusen.
Madrassen var lätt och behändig. Låg ovanpå den riktiga madrassen.
”En medicinsk madrass av skumgummi liknande material, med ett lakan över i sängen för patientens trevnad. Minskar tryck och luftcirkulationen. Svalkar under sommaren och värmer under vintern. Fördelar kroppsvikten jämt. Även sömnen påverkas på ett positivt sätt,” förklarade den medicinska expertisen för mig.
Det var ingen hejd på hur hälsosam madrassen var.
Nämnvärt dyr var den inte heller. Något liknande hade jag aldrig sett på de svenska sjukhusen. Jag hade ändå legat inlagd både här och där.
Jag köpte en äggkaka till madrass med mig hem till Sverige.
Här skulle testas.
Och den funkade alldeles utmärkt.
Jag fick naturligtvis en idé: jag skulle bli madrasskung.
Nästa steg var ta kontakt med Sunrise Medical i Ontario, Kanada, som tillverkade den märkliga madrassen.
Jag tänkte mig bli generalagent för hela Skandinavien.
Stora drömmande planer.
Visst.
På den tiden fanns inte Internet att tillgå. Det blev i stället till att faxa fram och tillbaka över Atlanten till en maskin i Ontario, Kanada.
Visst fanns intresse.
Då började jag svalna.
Insåg att det krävdes väldigt mycket arbete som jag inte behärskade. Dessutom är jag ingen Kamprad. Entreprenörskapet har aldrig legat för mig. Dessutom ville jag inte sluta med journalistiken.
Madrasskungen störtade samman redan i starten. Blev kvar i startblocket. Kunde i de bästa världar varit madrasskung i dag.
Tablå.
FOTNOT. Den tecknade figuren på löpet är jag. Bakom ritpennan Kvällspostens lysande Owe Wahl. Tyvärr numera bortgången.

fredag 12 januari 2018

Därför tystnar Calle Rockbäcks BLOGG för en tid

Ni vet hur det är. Plötslig börjar datorn bli segare än segt. Det är som om någon hällt lim i fanskapet. 
Det spelar ingen som helst roll hur du städar och rensar: din dator är på väg att dö i en lång och utdragen process. 
Mitt bloggande medför att datorn används flitigt. 
Allt sparas. 
Bilder och texter staplas som timmerstockar vid Kvarnsvedens Pappersbruk. Plus allt annat som kommer som ett brev på posten med Internet. 
Åren går. 
En dag upptäcker du din dator börjar bli seg. 
Och SEGARE. 
Du räknar åren. 
Din dator är 8-10 år gammal. En ungefärlig livslängd för en dator. 
Din dator håller på dö. 
Du och datorn spelar inte längre på samma planhalva. Trots att ni båda är museum föremål. Där är jag nu. 
Jag insåg fakta och har köpt mig en ny dator på nätet. I går levererades den hem till matbordet av Postnord. 
En alldeles utmärkt leverans för övrigt. Inget att klaga på. Utmärkt service och trevligt bemötande. 
Postnord kan. 
Faktiskt.
En liten brun låda med en moderna dator med alla tänkbara obegripliga finesser. Nästa steg är att tömma min döende dator. 
Det är också dödande trist. 
Sedan ska min nya vän installeras med alla sina obegripligheter. 
Därför kommer bloggen att vila i frid en tid. 
Bara så ni vet. 
Jag är alltså nedkopplad från att bli uppkopplad. 
En vacker dag är det full fart på bloggen igen. Hoppas jag. 
Ha tålamod. 
Återkommer som ett kraftpaket.

onsdag 10 januari 2018

Trippelmord och ett självmord i Bjärred-klickmonster!

Klickokrati utsågs 2015 till ett svenskt nyord av Språkrådet och Språktidningen. IT-ordet skapas efter hur många klick en händelse får. Ett försök skapa ett vackrare ord än klickmonster. 
Trippelmordet och ett självmord i familjetragedin i Bjärred förvandlades snabbt till just ett klickmonster eller en klickokrati. 
Det är första gången Lomma kommun i samband med den tragiska händelsen i Bjärred, hamnar i denna illustra skara.
Jag kan inte minnes någon annan enskild händelse i kommunen som ens kommer i närheten. Då ska man veta att jag har varit med på banan under åren som gått. 
Klickjakten bland allmänheten i de sociala medierna har varit enorm. Suget efter information större än störst. 
Det är naturligtvis något som massmedia genast sett till att utnyttja. Allmänheten har sedan delat, klickat, delat igen-och klickat, klickat, klickat...
Det började redan i tisdagskväll i samband med ett stort polispådrag i Bjärred. Fast det finns ett undantag: Bjärredskoll. 
En hemsida på Facebook med nästan samtliga Bjärredsbor som medlemmar. Man skulle kunna tro att Bjärredskoll gick i spinn över den tragiska händelsen på hemmaplan. Det blev snarare tvärtom. 
Administratören för hemsidan, Ylva Bexelius, valde i stället ta bort alla inlägg som berörde händelsen. 
Resultatet blev i stället att Ylvas inlägg blev något av en egen klickokrati. 
Tänk som det kan gå, när tanken vill vara god.

tisdag 9 januari 2018

Lommaliv: Tar linbanan in i framtiden

På bilden här ovanför ser ni en liten tjej med en söt rosa mössa åka linbana på en av lekplatserna i Lomma. 
Hon fyller 5 år om drygt en månad. 
Det är mitt minsta barnbarn. 
Jag tar bilden som ni samtidigt kan se i spegeln på bilden. Rätt fyndigt, om jag får säga det själv. Fast inget nytt i sig. 
Grejen med linbanan är egentligen en illustration, till vad jag har tänkt-och räknat ut. År 2084 är nämligen mitt barnbarn lika gammal som jag är i dag, 71 år. 
Vad kommer hon få uppleva i sitt liv? 
Hur ser samhället ut 2084? 
Jag tänker tillbaka på mina 71 år i livet. 
När jag var 5 år var inte mitt liv så roligt. Min pappa kramade mig både länge och väl. Lämnade mig och min mamma för en annan kvinna 50-60 mil bort. 
Skilsmässa. 
Det var mycket tårar som föll ner i förtvivlans brunn. 
Det skulle ta nästan tio år innan jag träffade min pappa igen: vi åt smörgåsbord på stadshotellet i Öregrund. 
I avskedspresent fick jag ett litet tomt fotoalbum med snäckor på som avskedspresent. Det stod Öregrund på en av snäckorna. 
Jag har kvar gåvan än i denna dag. 
Den lilla flickan med den söta rosa mössan, slipper möta samma trista öde i sitt unga liv. Mina 71 år har annars kantats av ett bra liv. Trots svåra sjukdomar med otaliga operationer: jag har fått två framgångsrika söner, världens bästa hustru. Varje kväll när vi lägger oss tackar jag henne för en fin dag. 
Mitt yrke blev journalisten med allt vad det innebär. Vi har rest en hel del. Sett många spännande platser i världen. 
Jag har under mina år fått vara med om en makalös teknisk utveckling. Människor runt omkring oss har materiellt fått det mycket bättre. Sjukvården gjort stora framsteg. Överlevnadsprocenten betydligt större i dag än det var 1946. 
Internet blev en revolution för mänskligheten. Oändligt tacksam över fått vara med om denna tekniska utveckling som jag häpnar över varje dag. 
Mobilens intåg är en annan pärla. 
Krig. 
Visst. 
Men inte på min gårdsplan. 
Tanken kommer. 
Undrar just över hur mitt lilla barnbarn med den söta rosa mössan summerar sina 71 år år 2084? 
Det är naturligtvis helt omöjligt att veta. Om framtiden vet vi ingenting om. Det skrivs färsk historia varje dag. 
Givetvis har allting gått framåt år 2084. Utvecklingen står aldrig stilla. Tekniken tagit väldigt steg till mänsklighetens fromma. 
Mobilen finns inte längre. 
Artificiell intelligens börjar redan i dag bli något vi talar om. 
Den medicintekniska biten har utrotat många sjukdomar. 
Cancergåtan är löst. 
Vatten omvandlas till el. Medellivslängden betydligt högre än 2018 (ca 80 år). Modeskaparna tittar tillbaka på millennieskiftet år 2000. 
Papperstidningar finns sedan länge på museum. 
Ja, så där kan man tänka och ändå ha helt fel. 
Man kan bli tokig för mindre. 
Krigen glömmer vi. 
Helt. 
Resan mot 2084 har börjat.

måndag 8 januari 2018

Lommatest: Jag förvandlas till en iskub

Mitt under den svenska högsommaren skaffade jag mig en el-scoter. Den förvandlade mitt liv från stugsittare i Lomma till deltagande medborgare ute i samhället. 
En enastående befriande upplevelse, efter över tre tunga år. Jag blev åter rörlig. 
Min el-skoter gör 10 km/tim. En perfekt gånghastighet för uppleva och se livet omkring ens ringa person. 
Det blev många härliga möten. 
Bloggen fylldes. 
Sedan kom hösten. Temperaturen sjönk. 
Sedan kom höstregnet. 
Sedan kom en vass vind. 
Sedan kom vintern med minusgrader. Dock ingen snö. Det räckte mer än väl till för att jag skulle se min el-skoters begränsningar. 
Gnäll?
Visst.
Det var inte roligt längre. 
I söndags genomförde jag en test för en morgonutflykt i fem minusgrader. Förberedde mig noga som jag skulle ge mig ut bland polarisarna: underställ, mössa, halsduk, Helly-Hansen vantar, farfars undertröja med långa armar osv osv i all oändlighet. 
Jag till och med hoppade över min viktiga morgondusch. Inbillade mig få behålla ett extra skydd för huden. 
Det blev också en perfekt vinterdag med strålande sol. Ingen vind som är el-skoterförarens värsta fiende. 
I solen nere vid Centrumbadet i Lomma träffade jag på Monika som vinterbadade. Då rös jag, fast jag ändå redan börjat frysa. 
Monika skrattade åt mig.
Det värmde faktiskt, för efter en halvtimme hade jag förvandlats till en iskub. 
Längre än så gick det inte.
En halv timme.
Om du bet samman, vill säga.
Problemet med en el-skoter vintertid, är att du sitter alldeles stilla. När du går eller cyklar, så rör du dig och får upp en viss värme i kroppen. 
En avgörande skillnad. 
På en el-skoter förvandlas du snabbt till en isbit i frysen. 
Där har du skoterns svaga punkt: vintern. 
Här nedanför en bild på min utrustning. Den klädhögen räckte alls inte till. Inte på långa vägar. 
Nu ser jag fram mot våren.